I dagens Svd har några välkända akademiker, däribland professorerna Ebba Witt-Brattström, Leif Lewin, Gunnar Broberg, Karin Johannisson, Svante Nordin och Anders Olsson samt docenten Johan Traulau, en debattartikel på temat Universitet skall inte förmedla jobb. Anställningsbarhet har blivit ett överordnat ledord i högskolesverige under vilka alla andra aspekter av den högre utbildningen skall underordna sig. Utifrån ett exempel från Lunds universitet, där universitetet själva inte vill inrätta och ge en mastersutbildning i modernt västerländskt tänkande efter ett förslag från de filosofiska och idéhistoriska institutionerna med argumentet om bristande anställningsbarhet, hävdar dessa akademiker att universiteten inte är några arbetsförmedlingar och att studenter som läser humaniora inte kan jämställas med läkare eller civilingenjörer när det gäller frågan om anställningsbarhet. Hävdandet av anställningsbarhet även för humanister och samhällsvetare innebär även att Sverige avlägsnar sig från den europeiska universitetsidén med kunskapssökande, kritiskt tänkande och förmedling av kulturarvet som bärande element.
Äntligen vill man utbrista, några som sätter ned foten och markerar dels att det finns andra värden som högskolor och universitet skall stå för som bildning, lärdhet och kritiskt förhållningssätt, dels att humanister och samhällsvetare visst kan få jobb, men att det inte går att jämföra med rena yrkesutbildningarnas anställningsbarhet.
Själv finns jag vid ett lärosäte där man antagit en varumärkesstrategi där det viktigaste begreppet är just
anställningsbarhet; hos oss skall alla studenter få jobb när de är klara med sin utbildning.
