Jan Björklund och pedagogupproret

I ett upprop på nätet, som i dagsläget samlat mer än 9800 underskrifter, går ett antal pedagoger, forskare och professorer, m fl, till storms mot den sk nannypedagogiken som kommer fram i ett antal nannyprogram i kommersiell tv, men även mot den syn på pedagogik som ligger till grund för hur Jan Björklund m fl borgerliga utbildningspolitiker vill reformera och göra om den svenska skolan med mer kunskapskontroll, betyg och disciplin och mindre flum.

Jan Björklund avfärdar nannyuppropet i en några veckor gammal artikel i Aftonbladet med 

 

[...] att det här i grunden är ett upprop mot betyg, något han är övertygad om behövs.

– Vi har prövat ett par decennier av en betygsfri grundskola och under den tiden har resultatet i svenska skolor sjunkit kraftigt, säger han.

Att det finns en enighet i forskningen kring dessa frågor går han inte heller med på.

– Hans-Åke Scherp säger att alla forskare är överens, men så är det inte. I humanistisk forskning finns inget facit. Man kommer aldrig att hitta ett givet svar på hur skolan ska organiseras.

När det gäller de sk nannyprogrammen tycker jag nog de är OK, men det är också så att man kan se en skillnad mellan de amerikanska och engelska programmen å ena sidan och de svenska å andra sidan. I de amerikanska och engelska betonas mer skamvråtänkande och disciplin vilket knappt alls förekommer i de svenska. Istället betonas i de svenska programmen mer ordning och struktur för barnen som ett sätt att bryta de onda cirklar dessa familjer har hamnat i. 

Men det är också så, kan jag tycka, att Björklund sin vana trogen avfärdar alla kritiker med en mycket raljerande ton. Bara för att man för fram kritiska synpunkter så behöver det inte betyda att man vill ha en ”socialdemokratisk flumskola”.

När det gäller pedagogisk forskning och skol- och utbildningsforskning så tillhör dessa vetenskapliga områden i Sverige inte humaniora utan samhällsvetenskapen. Sedan finns det knappast något facit inom något vetenskapligt område, varken inom humaniora eller samhällsvetenskap, eller för den delen heller inom medicin, naturvetenskap eller teknisk forskning. Det är snarare så att viss kunskap har fått ett etablerat empiriskt stöd så att man kan säga att det är den vedertagna uppfattningen inom sitt vetenskapliga område. Man brukar ibland pratar om olika vetenskapliga paradigm. 

Det blir också aningen absurt när Björklund vill återupprätta den svenska kunskapsskolan, men när det gäller kunskap om pedagogik och skolutveckling, då är denna kunskap inte värd någonting. Antingen tror man på kunskap eller så gör man inte det.

Nu har Jan Björklund deltagit i en direktsänd debatt i Utbildningsradions program Skolfront (tyvärr går inte URs klipp att bädda in utan man får följa länken istället) där han ställs mot väggen i denna fråga.

Dubbel sorg och en hjälte

Dubbel sorg så här på kvällskvisten. Sverige utslaget ur EM efter förlust mot Ryssland med 2-0 efter en dålig insats. Betydligt viktigare och mer bedrövande att riksdagen röstade igenom FRA-lagen. Jag uppfattar detta som en kränkning av hela det svenska folket. Både genom det sättet som beslutade fattade och innehållet i själva beslutet. Det känns också som regeringen går verkligen i otakt med folket, fram för allt den yngre generationen.

Det finns dock en hjälte, Camilla Lindberg, folkpartistisk riksdagsledamot från Dalarna, som röstade emot förslaget. Den enda borgerliga riksdagsledamoten som stod upp för sina principer. Hon har tidigare profilerat sig som en stark dataspelsanhängare i riksdagen.

18 juni 2008

Det hände mycket den 18 juni: FRA-lagen diskuterades i riksdagen, Jag fick synpunkter på min blogg och Firefox 3.0 lanserades.

FRA-lagen: diskuterades i riksdagen och försvarades envist och enfaldigt av de borgerliga. Endast Karl Siegfridh var hjälte fram till han kvittade ut sig. Stor dramatik och spänning – hur skulle Fredrik Federley och Annie Johansson agera i debatten. Ett tårfyllt anförande av Fredrik där resultatet blev återremiss, annars nej. Annie var betydligt mer samlad, såg sig själv som en Ayn Rand-hjälte och citerande Benjamin Franklin, inte illa. Jag gillar Annie, men tyvärr har hon inte tillräckligt med civilkurage.

Återremiss, javisst -men det betyder inget. Det blir samma massavlyssning av svenska folket, en upphävd brevhemlighet, ett avskaffat meddelarskydd, en vandring i USA:s ledband. Det spelar ingen roll hur många oberoende nämnder man tillsätter så långa grunden i förslaget ligger kvar. Vad som behövs är en diskussion hur man skall bedriva en signalspaning som inte innebär en massavlyssning av Sverige.

Bloggen: jag hörde att bibliotekschefen på mitt lärosäte var sur på ett blogginlägg jag hade skrivit. Kul att hon hittade till min blogg, men jag kanske får ta enliten diskussion med henne.

Firefox 3.0: jag laddade ned Firefox 3.0 igår. Jag fick först version 2.0 men efter ett tag fick jag ned trean. Jag har använt trean i betaversion i ett part månader så helt nytt var det inte för mig. Dock utseendet fixat och nu fungerar dessutom delicioustilläget. Detta kommer bli standardwebbläsaren för lång tid framåt. Skall bara se om den klarar java och javascript så att jag kan använda Blackbord fullt ut och slipper växla över till Safari.

Nej till historieuppropet

Det sk historieuppropet som för ett tag sedan publicerades på DN debatt med 253 undertecknare, har skapat en omfattande debatt. Jag själv, som historiker och ekonomhistoriker, har avstått från att skriva under och jag har också till mina närmaste kolleger uttryckt min kritik mot uppropet. Här deklarerar jag varför jag inte skrivit under uppropet och varför jag tycker det är fel. Jag återkommer med ett inlägg där jag kommenterar själva debatten.

1. Varför just nu? Varför formulerades inte detta uppropet när Forum för Levande Historia inrättades och fick sitt första uppdrag om nazismen och förintelsen? Visst fanns det kritisk debatt redan då men inte i denna omfattning som vi ser nu. Varför just nu när det handlar brotten under kommunistiska regimer? Även om det inte är de flesta undertecknares avsikt så passar det som i hand i handsken för prokommunistiska debattörer som Åsa Linderborg (vilket skall noteras, inte längre är akademisk historiker) att så många professionella historiker med skiftande politisk uppfattning har skrivit under nu när det är de kommunistiska brotten som står i fokus.

2. I vissa specifika fall kan det vara befogat att staten fastslår vilken tolkning som den etablerade historiska forskningen har kommit fram till för att man skall slippa vilken goja som helst framföras av en del som kallar sig historiker. Jag tänker naturligtvis på det brittiska ärekränkningsmålet mellan historierevisionisten David Irving och författaren Deborah Lipstedt.

3. Staten i sitt praktiska utövande är varken amoralisk eller värdeneutral. Inom många andra områden försöker staten med normbildning tala om för medborgarna vilket beteende som är bra eller dåligt. Några exempel är Folkhälsoinstitutet och den svenska sexualpolitiken. Om man nu vill att staen skall vara värdeneutral, då måste man kräva detta på alla områden. Men även inom forskningspolitiken styr staten och politiken vilka områden som man bör bedriva forskning inom. Varför finns det inget forskarupprop mot politiseringen av Vetenskapsrådet eller att Leijonborg skall avhålla sig att tala om inom vilka områden man bör satsa på.

Jag återkommer som sagt med inlägg om debatten i sig