Böcker om den globala finanskrisen

Nu börjar det komma en hel del böcker om den globala finanskrisen. Paul Krugmans bok The return of depression economics and the crisis of 2008 som även finns på svenska och som jag tidigare nämnt här i bloggen är nu recenserad på bloggen Ekonomistas. I en artikel på DN Kultur tipsas om flera böcker som är aktuella i vår, bland annat Krugmans bok och Johan Norbergs En perfekt storm. På debattsiten Newsmill recenserar den vänsterimpregnerade professorn Lars Pålsson Syll Norbergs bok och Norberg har utlovat en lång replik idag. Man kan nästan sätta ihop en hel kurs om finanskriser utifrån dessa böcker.

Uppdaterat: debatten mellan Norberg och Pålsson Syll har fortsatt på Newsmill, med vardera två inlägg av Norberg och Pålsson Syll. Pålsson Syll har fått en hel del negativ kritik för sina inlägg. Även på Ekonomistas har fler recensioner av böcker om finanskrisen publicerats, denna gång George Coopers The origin of financial crises.

Twitter i stället för andra världskriget

Enligt en artikel i SvD en vecka tillbaka skall läroplanerna för de yngsta åldrarna i Storbritannien moderniseras. Eleverna skall lära sig att använda sociala medier och samtidigt blir det inte längre obligatoriskt att lära sig om den viktorianska eran och andra världskriget. Mer webbaserad undervisning och mindre av bokläsning.

I Sverige har vi ju redan mönstrat ut specifika tidsperioder som något obligatoriskt som eleverna måste lära sig enligt läroplanerna för den svenska skolan (med undantag för förintelsen i vissa sammanhang), men däremot vi inte lyckats integrera IKT på ett tydligt sätt i skolan och inom lärarutbildningen.

Nej till historieuppropet

Det sk historieuppropet som för ett tag sedan publicerades på DN debatt med 253 undertecknare, har skapat en omfattande debatt. Jag själv, som historiker och ekonomhistoriker, har avstått från att skriva under och jag har också till mina närmaste kolleger uttryckt min kritik mot uppropet. Här deklarerar jag varför jag inte skrivit under uppropet och varför jag tycker det är fel. Jag återkommer med ett inlägg där jag kommenterar själva debatten.

1. Varför just nu? Varför formulerades inte detta uppropet när Forum för Levande Historia inrättades och fick sitt första uppdrag om nazismen och förintelsen? Visst fanns det kritisk debatt redan då men inte i denna omfattning som vi ser nu. Varför just nu när det handlar brotten under kommunistiska regimer? Även om det inte är de flesta undertecknares avsikt så passar det som i hand i handsken för prokommunistiska debattörer som Åsa Linderborg (vilket skall noteras, inte längre är akademisk historiker) att så många professionella historiker med skiftande politisk uppfattning har skrivit under nu när det är de kommunistiska brotten som står i fokus.

2. I vissa specifika fall kan det vara befogat att staten fastslår vilken tolkning som den etablerade historiska forskningen har kommit fram till för att man skall slippa vilken goja som helst framföras av en del som kallar sig historiker. Jag tänker naturligtvis på det brittiska ärekränkningsmålet mellan historierevisionisten David Irving och författaren Deborah Lipstedt.

3. Staten i sitt praktiska utövande är varken amoralisk eller värdeneutral. Inom många andra områden försöker staten med normbildning tala om för medborgarna vilket beteende som är bra eller dåligt. Några exempel är Folkhälsoinstitutet och den svenska sexualpolitiken. Om man nu vill att staen skall vara värdeneutral, då måste man kräva detta på alla områden. Men även inom forskningspolitiken styr staten och politiken vilka områden som man bör bedriva forskning inom. Varför finns det inget forskarupprop mot politiseringen av Vetenskapsrådet eller att Leijonborg skall avhålla sig att tala om inom vilka områden man bör satsa på.

Jag återkommer som sagt med inlägg om debatten i sig