Jan Björklund och pedagogupproret

I ett upprop på nätet, som i dagsläget samlat mer än 9800 underskrifter, går ett antal pedagoger, forskare och professorer, m fl, till storms mot den sk nannypedagogiken som kommer fram i ett antal nannyprogram i kommersiell tv, men även mot den syn på pedagogik som ligger till grund för hur Jan Björklund m fl borgerliga utbildningspolitiker vill reformera och göra om den svenska skolan med mer kunskapskontroll, betyg och disciplin och mindre flum.

Jan Björklund avfärdar nannyuppropet i en några veckor gammal artikel i Aftonbladet med 

 

[...] att det här i grunden är ett upprop mot betyg, något han är övertygad om behövs.

– Vi har prövat ett par decennier av en betygsfri grundskola och under den tiden har resultatet i svenska skolor sjunkit kraftigt, säger han.

Att det finns en enighet i forskningen kring dessa frågor går han inte heller med på.

– Hans-Åke Scherp säger att alla forskare är överens, men så är det inte. I humanistisk forskning finns inget facit. Man kommer aldrig att hitta ett givet svar på hur skolan ska organiseras.

När det gäller de sk nannyprogrammen tycker jag nog de är OK, men det är också så att man kan se en skillnad mellan de amerikanska och engelska programmen å ena sidan och de svenska å andra sidan. I de amerikanska och engelska betonas mer skamvråtänkande och disciplin vilket knappt alls förekommer i de svenska. Istället betonas i de svenska programmen mer ordning och struktur för barnen som ett sätt att bryta de onda cirklar dessa familjer har hamnat i. 

Men det är också så, kan jag tycka, att Björklund sin vana trogen avfärdar alla kritiker med en mycket raljerande ton. Bara för att man för fram kritiska synpunkter så behöver det inte betyda att man vill ha en ”socialdemokratisk flumskola”.

När det gäller pedagogisk forskning och skol- och utbildningsforskning så tillhör dessa vetenskapliga områden i Sverige inte humaniora utan samhällsvetenskapen. Sedan finns det knappast något facit inom något vetenskapligt område, varken inom humaniora eller samhällsvetenskap, eller för den delen heller inom medicin, naturvetenskap eller teknisk forskning. Det är snarare så att viss kunskap har fått ett etablerat empiriskt stöd så att man kan säga att det är den vedertagna uppfattningen inom sitt vetenskapliga område. Man brukar ibland pratar om olika vetenskapliga paradigm. 

Det blir också aningen absurt när Björklund vill återupprätta den svenska kunskapsskolan, men när det gäller kunskap om pedagogik och skolutveckling, då är denna kunskap inte värd någonting. Antingen tror man på kunskap eller så gör man inte det.

Nu har Jan Björklund deltagit i en direktsänd debatt i Utbildningsradions program Skolfront (tyvärr går inte URs klipp att bädda in utan man får följa länken istället) där han ställs mot väggen i denna fråga.

Inga fler universitet

Aftonbladet har en artikelserie om den svenska högskolan och så vitt jag kan förstå så republicerar man gamla nyheter och framställer det som nya. Nu kan det som AB skriver om vara intressant ändå. 

Idag skriver man om att Lars Leijonborg deklarerat att det blir inga fler universitet i Sverige, vilket är en flera veckor gammal nyhet. I artikeln kommer flera personer med anknytning till Södertörns högskola till tals som är starkt kritiska. ”Tragisk”, ”hårt slag mot Stockholm” och ”ett svek”. Men alla är inte så kritiska, exempelvis tycker Ingegerd Palmér, rektor vid Mälardalens högskola, att det är ett bra förslag. Man skall kunna få rätt bedriva forskarutbildning och examinera doktorer inom avgränsade profilområde (smalare än nuvarande vetenskapsområden) vilket gör att det inte nattsvart.

Twitter i stället för andra världskriget

Enligt en artikel i SvD en vecka tillbaka skall läroplanerna för de yngsta åldrarna i Storbritannien moderniseras. Eleverna skall lära sig att använda sociala medier och samtidigt blir det inte längre obligatoriskt att lära sig om den viktorianska eran och andra världskriget. Mer webbaserad undervisning och mindre av bokläsning.

I Sverige har vi ju redan mönstrat ut specifika tidsperioder som något obligatoriskt som eleverna måste lära sig enligt läroplanerna för den svenska skolan (med undantag för förintelsen i vissa sammanhang), men däremot vi inte lyckats integrera IKT på ett tydligt sätt i skolan och inom lärarutbildningen.

Dåliga kunskaper = lägre anslag

Enligt ett pressmeddelande så vill utbildningsminister Lars Leijonborg att högskolor och universitet skall bli av med delar av sina anslag om man inte håller tillräckligt hög kvalitet, i hans mening om inte studenterna lär sig tillräckligt med kunskaper: ”ännu större fokus på resultatet, alltså vad studenterna verkligen kan, och något mindre på en del kringfaktorer, som hur många böcker det finns i biblioteket”

Frågan är hur man skall mäta kunskaper; det finns en övertro på att kunskaper är något objektivt som bara går att mäta så där rakt av. Visst, för en civilingenjör eller en läkare kanske det finns vissa kunskaper som man bara skall ha när man genomgått sin utbildning, men vilka kunskaper tänker sig Leijonborg att en humanist eller samhällsvetare måste ha? Kunskaper är inte något objektivt, och det är inte heller givet att det finns en uppslutning kring vilka kunskaperna skall vara. Risken är att man motverkar utveckling av ny kunskap och ifrågasättande av den existerande kunskapen och att man fastnar i ett förlegat kunskapsparadigm. Men detta ligger väl linje med den 1950-talsbaserade kunskapssyn som borgerliga utbildningspolitiker som Leijenborg, Björklund och Lagerqvist står för.

Uppdaterat: universitetskansler Anders Flodström betonar dock vikten av kompetenta lärare för att studenterna skall få så bra kunskaper som möjligt.

För en boknörd är det också tråkigt att man inte värderar betydelsen av bibliotek för kunskapsförmedling och -inhämtande. Men även här är det väl så att man har en förlegad syn på vad ett akademiskt bibliotek; som ett ställe dit man bara går för att låna böcker. Dagens bibliotek är så mycket mer än bara böcker och utlån. För att kunna använda sina kunskaper måste man kunna värdera dem och här har biblioteken en stor roll i den framtida akademiska utbildningen.

Studieavgifter i högskolan

Enligt SvD har regeringen beslutat att alla studenter utanför EES-området måste betala studieavgifter om de vill studera på svenska högskolor och universitet. Korkat enligt min mening, bättre att tillåta utländska studenter som läst en hel utbildning i Sverige få arbetstillstånd. Idag får de inte det, utan kickas ut omedelbart efter att studierna är avklarade

Universiteten ingen arbetsförmedling

I dagens Svd har några välkända akademiker, däribland professorerna Ebba Witt-Brattström, Leif Lewin, Gunnar Broberg, Karin Johannisson, Svante Nordin och Anders Olsson samt docenten Johan Traulau, en debattartikel på temat Universitet skall inte förmedla jobb. Anställningsbarhet har blivit ett överordnat ledord i högskolesverige under vilka alla andra aspekter av den högre utbildningen skall underordna sig. Utifrån ett exempel från Lunds universitet, där universitetet själva inte vill inrätta och ge en mastersutbildning i modernt västerländskt tänkande efter ett förslag från de filosofiska och idéhistoriska institutionerna med argumentet om bristande anställningsbarhet, hävdar dessa akademiker att universiteten inte är några arbetsförmedlingar och att studenter som läser humaniora inte kan jämställas med läkare eller civilingenjörer när det gäller frågan om anställningsbarhet. Hävdandet av anställningsbarhet även för humanister och samhällsvetare innebär även att Sverige avlägsnar sig från den europeiska universitetsidén med kunskapssökande, kritiskt tänkande och förmedling av kulturarvet som bärande element.

Äntligen vill man utbrista, några som sätter ned foten och markerar dels att det finns andra värden som högskolor och universitet skall stå för som bildning, lärdhet och kritiskt förhållningssätt, dels att humanister och samhällsvetare visst kan få jobb, men att det inte går att jämföra med rena yrkesutbildningarnas anställningsbarhet.

Själv finns jag vid ett lärosäte där man antagit en varumärkesstrategi där det viktigaste begreppet är just
anställningsbarhet; hos oss skall alla studenter få jobb när de är klara med sin utbildning.