Dåliga kunskaper = lägre anslag

Enligt ett pressmeddelande så vill utbildningsminister Lars Leijonborg att högskolor och universitet skall bli av med delar av sina anslag om man inte håller tillräckligt hög kvalitet, i hans mening om inte studenterna lär sig tillräckligt med kunskaper: ”ännu större fokus på resultatet, alltså vad studenterna verkligen kan, och något mindre på en del kringfaktorer, som hur många böcker det finns i biblioteket”

Frågan är hur man skall mäta kunskaper; det finns en övertro på att kunskaper är något objektivt som bara går att mäta så där rakt av. Visst, för en civilingenjör eller en läkare kanske det finns vissa kunskaper som man bara skall ha när man genomgått sin utbildning, men vilka kunskaper tänker sig Leijonborg att en humanist eller samhällsvetare måste ha? Kunskaper är inte något objektivt, och det är inte heller givet att det finns en uppslutning kring vilka kunskaperna skall vara. Risken är att man motverkar utveckling av ny kunskap och ifrågasättande av den existerande kunskapen och att man fastnar i ett förlegat kunskapsparadigm. Men detta ligger väl linje med den 1950-talsbaserade kunskapssyn som borgerliga utbildningspolitiker som Leijenborg, Björklund och Lagerqvist står för.

Uppdaterat: universitetskansler Anders Flodström betonar dock vikten av kompetenta lärare för att studenterna skall få så bra kunskaper som möjligt.

För en boknörd är det också tråkigt att man inte värderar betydelsen av bibliotek för kunskapsförmedling och -inhämtande. Men även här är det väl så att man har en förlegad syn på vad ett akademiskt bibliotek; som ett ställe dit man bara går för att låna böcker. Dagens bibliotek är så mycket mer än bara böcker och utlån. För att kunna använda sina kunskaper måste man kunna värdera dem och här har biblioteken en stor roll i den framtida akademiska utbildningen.

Universiteten ingen arbetsförmedling

I dagens Svd har några välkända akademiker, däribland professorerna Ebba Witt-Brattström, Leif Lewin, Gunnar Broberg, Karin Johannisson, Svante Nordin och Anders Olsson samt docenten Johan Traulau, en debattartikel på temat Universitet skall inte förmedla jobb. Anställningsbarhet har blivit ett överordnat ledord i högskolesverige under vilka alla andra aspekter av den högre utbildningen skall underordna sig. Utifrån ett exempel från Lunds universitet, där universitetet själva inte vill inrätta och ge en mastersutbildning i modernt västerländskt tänkande efter ett förslag från de filosofiska och idéhistoriska institutionerna med argumentet om bristande anställningsbarhet, hävdar dessa akademiker att universiteten inte är några arbetsförmedlingar och att studenter som läser humaniora inte kan jämställas med läkare eller civilingenjörer när det gäller frågan om anställningsbarhet. Hävdandet av anställningsbarhet även för humanister och samhällsvetare innebär även att Sverige avlägsnar sig från den europeiska universitetsidén med kunskapssökande, kritiskt tänkande och förmedling av kulturarvet som bärande element.

Äntligen vill man utbrista, några som sätter ned foten och markerar dels att det finns andra värden som högskolor och universitet skall stå för som bildning, lärdhet och kritiskt förhållningssätt, dels att humanister och samhällsvetare visst kan få jobb, men att det inte går att jämföra med rena yrkesutbildningarnas anställningsbarhet.

Själv finns jag vid ett lärosäte där man antagit en varumärkesstrategi där det viktigaste begreppet är just
anställningsbarhet; hos oss skall alla studenter få jobb när de är klara med sin utbildning.